När jag kom hem i eftermiddags möttes jag av otroligt tråkiga nyheter. Några inte alltför avlägsna grannar hade under dagen tagit ned i stort sett alla träd på sin tomt, inklusive vad som i mina ögon varit områdets absolut ståtligaste tall.
Nu är den omvandlad till en rishög och fyra-fem stockar. Tråkigt och kortsiktigt tycker jag. Jag räknade till minst 110 årsringar på stubben och som väntat hade tallen inte ett spår av röta eller andra skador. Den hade kunnat stå i hundra år till utan problem.

Mycket av Höjdhagens karaktär ligger i husen, men lika mycket av charmen finns i naturen, ståtliga evighetsträd som ekar och tallar, som när de tas ned, oftast helt i onödan, förändrar så mycket mer än bara den egna tomten.

Gjort är gjort och tallen kommer aldrig tillbaka. Tyvärr kommer varken vår generation och knappt nästa generation heller att få möjlighet att uppleva ett så stort träd på den platsen igen…