I god folkbildande anda har jag idag skrivit av innehållet i en av de första artiklarna jag fick tag på i ämnet vinkelbodar och Höjdhagen. Nedanstående lilla hyllning till vårt område är skriven av Byggnadsstyrelsens legendariske chef arkitekten Lennart Holm. Artikeln är hämtad från boken ”HUS – 27 arkitekters val ur svensk byggnadskonst” från 1965 där dåtida svenska arkitektkändisar har valt ut och beskrivit sina favoriter. Den hamnade i mina händer tack vare min mycket hedervärde och mycket seniore kollega Harald.

Vinkelbodarna i Gustavsberg
LENNART HOLM

Jag kan tvivla på spontaniteten i mitt val av arkitektoniska favoriter. Alltför ofta finner jag någon annan grina bakom husknuten, t.ex. någon av dem som mer än andra försökt förmå mig att självständigt uppleva och värdera arkitektur: Nils Ahrbom eller Erik Lundberg. Men jag kan inte rubbas i min tillförsikt till den arbetsmetod som jag spårar hos mina favoriter. Mitt exempel får därför mera tyngd som metod än som resultat. – Det är problemlösningen som är skön.
Problemet var detta. Gustavsberg har ett utsatt läge. Stockholms rika arbetsmarknad lockar, nu som då, på trettiotalet. För den industri, som KF då nyligen övertagit och som nu skulle expanderas till en prisbildande marknadskomponent, gällde det att skapa reella värden som arbetskraften kunde väga mot storstadens dragningskraft. Ett sådant värde var den interna demokratin, försöket att göra varje arbetsinsats intressant, viktig, skapande. Ett annat var bostadsförsörjningen och dess kollektiva service. Att i en tid, då ett rum och kök i en hyreskasern ännu var en dyr familjebostad, kunna erbjuda industriarbetarna egnahem om 2 rum och kök blev uppgiften som KF :s arkitektkontor skulle lösa.
Ett villkor var ett ekonomiskt markutnyttjande. Råmarken var väl inte så dyr, men gator och ledningar måste utnyttjas hårt. Husen måste ligga tätt. En genomgång av den gängse småhusproduktionens typer, som arkitektkontoret gjorde, visade inga varianter lämpade för ett samhälleligt byggnadssätt. Radhuset, som Stockholmsutställningen propagerat för och som KF just provat på Kvarnholmen, mötte ännu psykologiskt motstånd. Vinkelhuset, som skyddade sitt eget uterum, krävde föga utrymme. Kunde det också bli en bra bostad? Och en acceptabel gestalt?
Ett annat villkor var att utnyttja en ny produktionsteknik på ett för stunden maximalt sätt. Det var inte detsamma som att låtsas industriell form – det var att acceptera förenklat hantverk. Det var också att inse den nya frihetsgrad i planlösningen som centralvärmen gav – något som inte heller hade hunnit sätta spår i den gängse småhusproduktionen.
Så sållades vinkelbodarna i Höjdhagen fram, mellan vilja och kunna. Planlösningen fick utgå från att även 2 rum och kök är en otillräcklig familjebostad. Kökets matplats skiljs ut för att också kunna tjäna som sovalkov. Tillbyggnadsmöjligheter redovisas redan i grundplanen; och tomtutrymme reserveras. Köks- och sanitetsutrustning ligger över trettitalsstandard. Intervjuundersökningar som gjordes i Gustavsbergs bostäder i femtitalets början visade ändå hur urvuxna husen hunnit bli. Familjebostaden är idag ett betydligt större och mer sammansatt maskineri. Men vinkelbodarna tillhör de första realiserade försöken att behandla bostaden som ett redskap för familjelivets funktioner, även där de ekonomiska ramarna var trånga.
Storheten i Olof Thunströms Höjdhagen ligger för mig i den restlösa konsekvensen från detalj till helhet. Stadsplan och takfotsdetalj har ett direkt och påtagligt samband, är liksom alla andra enskildheter vägda på den guldvåg som heter resursernas optimala utnyttjande. Under detta starka tryck har arkitekten skakat av sig varje band av historisk eller modernistisk ”stil” och skapat ett av de få självklara tilläggen till den svenska bruksarkitekturens tradition.

Bildtext bild 4
l planen redovisas en för tiden framsynt familjebostad om två rum och kök där matplatsen kan användas som sovalkov. En eventuell tillbyggnad med två rum redovisas också. Uteplatsen i vinkeln blir ett allrum under den vackra årstiden.