Etikettarkiv: fotografier

3-årsjubileum med Före-bilder

Jo minsann – vi har just kommit på att det just idag 1/8 är på dagen tre år sedan vi fick tillträde till vår Vinkelbod i Höjdhagen! Den 1 augusti 2012 började vi med buller och bång att riva ut badrummet, lägga om taket, byta all el och all VVS, tömma källaren på härliga ruttna träsaker, rödfärga huset och upptäcka den övervuxna trädgården – för att så småningom också flytta in…

Men har en dessutom tänkt att ha en blogg om sin renovering, vad är det första en ska ägna sig åt? Jo, att lägga upp de där häpnadsväckande före-och-efter-bilderna av den fantastiska skillnaden mellan innan renovering och efter! Vi har varit lite halvbra på just det men nyligen så hittade jag faktiskt en liten bildskatt som nu får bli inledningen till höstens Före-och-Efter-kavalkad.

Här kommer alltså lite bilder från strax innan vi slog till och köpte Vinkelboden. Stora bilden är dessutom den som var det första vi såg av huset på Hemnet. Kanske var den bilden också en bidragande faktor till att huset blev vårt – det blev ju inte direkt någon hetsig budgivning om just det här objektet.

Håll till godo! Vi börjar vår Före-och-Efter-resa med en rundtur strax före vår tid.

Slide 1
Slide 2
Slide 3
Slide 4
Slide 5
Slide 6
Slide 7
Slide 8
Slide 9
Slide 10
Slide 11
Slide 12
Slide 13
Slide 14
Slide 15
Slide 16

Före och efter? – nej än så länge tack och lov bara före. Tack Wallenbergs Fastighetsförmedling för det unika fotomaterialet.

Vinkelbodarna i Gustavsberg

I god folkbildande anda har jag idag skrivit av innehållet i en av de första artiklarna jag fick tag på i ämnet vinkelbodar och Höjdhagen. Nedanstående lilla hyllning till vårt område är skriven av Byggnadsstyrelsens legendariske chef arkitekten Lennart Holm. Artikeln är hämtad från boken ”HUS – 27 arkitekters val ur svensk byggnadskonst” från 1965 där dåtida svenska arkitektkändisar har valt ut och beskrivit sina favoriter. Den hamnade i mina händer tack vare min mycket hedervärde och mycket seniore kollega Harald.

Vinkelbodarna i Gustavsberg
LENNART HOLM

Jag kan tvivla på spontaniteten i mitt val av arkitektoniska favoriter. Alltför ofta finner jag någon annan grina bakom husknuten, t.ex. någon av dem som mer än andra försökt förmå mig att självständigt uppleva och värdera arkitektur: Nils Ahrbom eller Erik Lundberg. Men jag kan inte rubbas i min tillförsikt till den arbetsmetod som jag spårar hos mina favoriter. Mitt exempel får därför mera tyngd som metod än som resultat. – Det är problemlösningen som är skön.
Problemet var detta. Gustavsberg har ett utsatt läge. Stockholms rika arbetsmarknad lockar, nu som då, på trettiotalet. För den industri, som KF då nyligen övertagit och som nu skulle expanderas till en prisbildande marknadskomponent, gällde det att skapa reella värden som arbetskraften kunde väga mot storstadens dragningskraft. Ett sådant värde var den interna demokratin, försöket att göra varje arbetsinsats intressant, viktig, skapande. Ett annat var bostadsförsörjningen och dess kollektiva service. Att i en tid, då ett rum och kök i en hyreskasern ännu var en dyr familjebostad, kunna erbjuda industriarbetarna egnahem om 2 rum och kök blev uppgiften som KF :s arkitektkontor skulle lösa.
Ett villkor var ett ekonomiskt markutnyttjande. Råmarken var väl inte så dyr, men gator och ledningar måste utnyttjas hårt. Husen måste ligga tätt. En genomgång av den gängse småhusproduktionens typer, som arkitektkontoret gjorde, visade inga varianter lämpade för ett samhälleligt byggnadssätt. Radhuset, som Stockholmsutställningen propagerat för och som KF just provat på Kvarnholmen, mötte ännu psykologiskt motstånd. Vinkelhuset, som skyddade sitt eget uterum, krävde föga utrymme. Kunde det också bli en bra bostad? Och en acceptabel gestalt?
Ett annat villkor var att utnyttja en ny produktionsteknik på ett för stunden maximalt sätt. Det var inte detsamma som att låtsas industriell form – det var att acceptera förenklat hantverk. Det var också att inse den nya frihetsgrad i planlösningen som centralvärmen gav – något som inte heller hade hunnit sätta spår i den gängse småhusproduktionen.
Så sållades vinkelbodarna i Höjdhagen fram, mellan vilja och kunna. Planlösningen fick utgå från att även 2 rum och kök är en otillräcklig familjebostad. Kökets matplats skiljs ut för att också kunna tjäna som sovalkov. Tillbyggnadsmöjligheter redovisas redan i grundplanen; och tomtutrymme reserveras. Köks- och sanitetsutrustning ligger över trettitalsstandard. Intervjuundersökningar som gjordes i Gustavsbergs bostäder i femtitalets början visade ändå hur urvuxna husen hunnit bli. Familjebostaden är idag ett betydligt större och mer sammansatt maskineri. Men vinkelbodarna tillhör de första realiserade försöken att behandla bostaden som ett redskap för familjelivets funktioner, även där de ekonomiska ramarna var trånga.
Storheten i Olof Thunströms Höjdhagen ligger för mig i den restlösa konsekvensen från detalj till helhet. Stadsplan och takfotsdetalj har ett direkt och påtagligt samband, är liksom alla andra enskildheter vägda på den guldvåg som heter resursernas optimala utnyttjande. Under detta starka tryck har arkitekten skakat av sig varje band av historisk eller modernistisk ”stil” och skapat ett av de få självklara tilläggen till den svenska bruksarkitekturens tradition.

Slide 1
Slide 2
Slide 3


Bildtext bild 2,3,4
Bottenplan, takfotsdetaljer och situationsplan till Olof Thunströms vinkelbodar i Höjdhagen, byggda av KF i början av 30-talet.

Bildtext bild 4
l planen redovisas en för tiden framsynt familjebostad om två rum och kök där matplatsen kan användas som sovalkov. En eventuell tillbyggnad med två rum redovisas också. Uteplatsen i vinkeln blir ett allrum under den vackra årstiden.

Dags för spaljéer!

Hur svårt kan det va att bygga en spaljé? Inte alls egentligen, det svåra är att bestämma sig för hur den ska se ut… Vi har faktiskt gått många varv i både Höjdhagen och andra äldre delar av Gustavsberg på jakt efter det perfekta, glesa staketet för klättrande växter…Jakten slutade lyckligtvis bara ett par hus bort längs vägen, hos en grannfamilj med väldigt fina spaljéer. Vi tyckte att det verkade onödigt att krångla till det utan knackade på och frågade om vi fick göra likadana? Eftersom alla hus i området fortfarande är rätt så ”likadana”, kändes det helt rätt att ta upp en god idé från grannen och spinna vidare på.

Det är en enkel, vertikalt betonad spaljé där allt virke, utom ev. fristående stolpar, är av samma dimension (22×45) men vända åt olika håll. Det vi gillar är just enkelheten, och riktningen, och att spaljén förhoppningsvis också kan minska intrycket av vår ganska massiva källarvägg lite grann. (Den ska för övrigt snart bli svart igen…)

Framför spaljén står än så länge ett tanigt litet äppelträd (min födelsedagspresent 2013…) som förhoppningsvis snart ska växa till sig lite och även gå med på att formas efter spaljén.

Kul med små projekt, som kan bli klara på bara några dagar! Jag känner att det snart är dags att bygga en spaljé till…

Slide 1
Slide 2
Slide 3
Slide 4
Slide 5
Slide 6
Slide 7
Slide 8
Slide 9
Slide 10

(Första bilden ovan är på förlagan, alla andra är på vår spaljé.)

Fabrik i förändring

En kvällstur med barnvagnen i veckan som gått förde oss ned till och runt på fabriksområdet i Gustavsberg. Verkligen oväntat att se ett så kraftfullt intresse för industrihistoriska kulturmiljöer hos sonen i så unga år!

Det händer i alla fall mycket på fabriksområdet. 2500 nya bostäder ska byggas, alla de stora jättarna är där med sina byggsystem och gör det de brukar. Billigast möjliga lösningar som ser maximalt ljusa och fräscha ut i mäklarnas annonser… Synd att inte ett enda nytt hus blir ett tegelhus. Alla de gamla är ju av tegel och fasadmaterial sägs ju vara en av de saker man kan styra i detaljplanen.
Den gamla mäktiga sanitetsporslinsfabriken (tror jag) ska i alla fall omvandlas av en lokal aktör, Blå Eken, och kanske, kanske är det en liten ljusglimt i det arkitektoniska mörkret. De har ju i alla fall något spännande att utgå ifrån – så får vi se hur de förvaltar betongstommen som ni ser på bilderna. Snart är det nämligen bara stommen kvar av fabriken…

Slide 1
Slide 2
Slide 3
Slide 4
Slide 5
Slide 6
Slide 7
Slide 8
Slide 9
Slide 10
Slide 11
Slide 12
Slide 13

De sista bilderna visar en annan del av området, nån slags industrihall som verkar på god väg att bli till något helt annat, festligt att dörren står kvar men inte väggen.

Läs förresten mer ljuvlig mäklarprosa och en del vibrerande brösttoner om hur fantastiskt det kommer att bli på nya fabriksområdet här: www.gustavsberg.nu.

Den stora plattläggarhelgen

Här ovanför ser ni en bild från när arbetet med skifferläggningen verkligen var i full gång. Vi tog chansen en helg i höstas (2014) och skickade delar av familjen till mormor och morfar för att andra delar skulle kunna göra ett verkligt ryck och bli av med de trista betongplattorna. Även den lilla nätta grushögen från omdräneringen, synlig till höger på första bilden här nedanför, blev vi av med till sist.

Slide 1
Slide 2
Slide 3
Slide 4
Slide 5
Slide 6
Slide 7
Slide 8

Efter att ha hållit på och nött med rivning och renovering av källaren under hela 2014 var det otroligt skönt att få jobba fokuserat under en hel helg. Jobbet i källaren har känts som ett evighetsprojekt med målet vid en avlägsen horisont. Här fick vi istället chansen att verkligen kunna jobba på – ända tills det vi håller på med blir klart! Allt toppades med en lyxig barnfri middag på kvällen, vilken succé!

Tillfredsställelsen i att se just de här plattorna på plats är svår att beskriva för en utomstående, men jag ska försöka i alla fall. Mycket grundar sig på att jag ju gått och sett dem ligga travade och ta plats i trädgården sen februari 2013. Sedan finns det ju andra i familjen som verkligen inte gillar när man, som jag gärna gör, lagrar bra-att-ha-saker för en odefinierad framtida användning… Men slutet gott, allting gott, för faktum är att ända sen en helg i mitten av september blir vi nu båda två lika glada varje gång vi kliver ut genom ytterdörren!

Lyckliga ekägare

Jag tänkte bara visa på utsikten från vår lilla gräsmatta – ja utsikten rakt uppåt alltså…

När vi köpte vårt hus var vi väl medvetna om de tre mäktiga ekarna som står på tomten. De är utan tvekan det största och häftigaste vi någonsin har ägt. Ekarna ingick ju i köpet och jag tror inte att vi betalade särskilt mycket extra för att få dom – kanske vårt bästa fynd någonsin!

På bilden ser ni förresten ”gammel-eken” i nederkant och ”fram-eken” (den som står på framsidan av huset) i överkant i ett fruset möte. Spännande att se om de någonsin kommer att mötas!

Detaljer som gör skillnad – del 2

Här kommer den spännande fortsättningen på Detaljer som gör skillnad – del 1. Där berättade jag lite om den första ritningen vi hittade i Arkitekturmuséets ritningsarkiv. 

Den andra ritningen däremot är ett mer oväntat val, och det är också utifrån den som jag formulerar det här inlägget. Ritningen består av tekniska snitt genom tre olika situationer där yttervägg möter tak. Där den första ritningen beskriver huset som helhet är den andra däremot en riktig djupdykning in i hur man faktiskt ska sätta ihop de olika träbitarna vid ett par olika situationer.

Detalj_Höjdhagen_skala_1-1

Den här fokuseringen på mötet mellan tak och vägg gjorde mig först förvånad. Varför finns just den ritningen sparad i arkivet? Men det var innan jag bekantat mig mer med vårt hus och de andra husen i området. Det visade sig snart att vårt hus, älskat men vanskött under många år, var ett av få som också hade kvar de ursprungliga takdetaljerna vi ser på ritningen.

Vad är det som är så speciellt med det då? Egentligen är det inte så komplicerat utan en enkel och praktisk, ja rentav hantverkarvänlig, lösning som Thunström och hans kollegor valde till husen i Höjdhagen, nån gång i mitten av trettiotalet.

Här är några bilder som visar på skillnaden i uttryck mellan de hus som har kvar den ursprungliga lösningen och de som förvanskats med olika täckplåtar i mötet mellan tak och vägg.

IMG_5122IMG_5121IMG_5122IMG_5120
IMG_2476
IMG_5123

Den ursprungliga lösningen (bilderna till vänster) tycker jag är ett mycket elegant möte. Taket upplevs som en enkel pappklädd skiva som sticker ut och ned en lite bit över vindskivornas vita (nåja…) trä. Takskivan rår bara en fem centimeter över vindskivorna som i sin tur är satta så nära fasadlivet som det bara går. Resultatet är en liten takdetalj med ett nästan minimalt taksprång. Tack vare det blygsamma taksprånget framstår husen mer som skarpskurna geometriska former än som vanliga röda stugor.

Om det är funktionellt med så små taksprång eller inte kan diskuteras, men att taken inte sticker ut mer än en dryg decimeter från väggarna bidrar onekligen till husens ovanliga karaktär. Faktiskt så mycket att det är den enda ritningen förutom planen som finns arkiverad (vad vi vet).

Vindskivorna är nästan minimalt små, uppdragna och indragna in under den utskjutande takskivan. I och med att man använder papp istället för lösningar med täckande plåtar sparade man in både på materialkostnad och en eventuell plåtslagare. Argument som är giltiga än idag. Det är varken svårare eller dyrare att behålla eller återskapa den rätta takdetaljen – tvärtom gick det väldigt lätt när vi la om taket och renoverade takfötterna 2012! Det handlar bara om att veta hur och varför man ska göra det. Varför har jag just berättat om – och hur kommer i nästa inlägg. Då ska jag även visa några före och efter-bilder på våra restaurerade takdetaljer!

Tapeter i barnrum, före-efter V

Den lätt överenergiska arbets-frenesin vi hade i augusti har övergått i mer av ett småpysslande. Den här snabbt avtagande överenergin ledde ju till att Hedvigs rum har stått rätt länge med nedrivna tapeter, spacklat och färdigt för nyuppsättning. Faktiskt så länge att vi slutade se det som ett problem, och tapetrullarna låg ju bra i garderoben. Men nu har det äntligen hänt! Tapetserar-proffsen dök upp i morse och satte i gång sin smått kaotiska verksamhet. Jag och Hedvig höll oss i bakgrunden medan Andreas tvingades anamma deras jargong för att överleva dagen. Även jag fick testa på att limma, hålla, ta bort, sätta ditt, passa in och skära rent på eftermiddagen när jag bytte Hedvig mot ett arbetspass. Efter den  här coachningen så kommer jag och Andreas klara av att tapetsera de andra rummen så småningom.

Bra tapetval

Hedvig har gett ”mycket väl godkänt” till tapetvalet. Hon kunde inte sluta titta på dem (och känna) och verkligen förvisa sig om att jag, Andreas, mormor och morfar inte hade missat fåglarna (nu var det ju visserligen vi som satte upp dem medan hon sov). Frågar man efter fåglarna går hon genast dit och visar, så hon verkar nöjd med sitt rum som nu som första rummet i huset kan titulera sig ”färdigt” (nästan).