Etikettarkiv: detaljer

Raka rör och skarpa vinklar

Ibland passar alla pusselbitar oväntat bra i det stora byggnadsvårdspusslet… Dagens utflykt ledde efter en hel del pusslande till en rejäl utökning av familjens stuprörsbestånd!

Rören är från 30-talet och har suttit på ett hus i närheten av Gnesta. Lite pusslande och lite linoljefärg så kommer de definitivt att pryda sin plats på Vinkelboden. Jag hittade säljaren via gruppen Byggnadsvård; diskussioner samt köp och sälj på Facebook och var även först till kvarn den här gången.

Slide 1
Slide 2
Slide 3
Slide 4

Svärfars släpkärra och ett inplanerat besök hos vänner i Stjärnhov var de sista pusselbitarna som behövdes… Så nu är rören äntligen våra! De trista falukorvsböjarna som sitter där idag blir lätta att byta bort. 

Vinkelbodarna i Gustavsberg

I god folkbildande anda har jag idag skrivit av innehållet i en av de första artiklarna jag fick tag på i ämnet vinkelbodar och Höjdhagen. Nedanstående lilla hyllning till vårt område är skriven av Byggnadsstyrelsens legendariske chef arkitekten Lennart Holm. Artikeln är hämtad från boken ”HUS – 27 arkitekters val ur svensk byggnadskonst” från 1965 där dåtida svenska arkitektkändisar har valt ut och beskrivit sina favoriter. Den hamnade i mina händer tack vare min mycket hedervärde och mycket seniore kollega Harald.

Vinkelbodarna i Gustavsberg
LENNART HOLM

Jag kan tvivla på spontaniteten i mitt val av arkitektoniska favoriter. Alltför ofta finner jag någon annan grina bakom husknuten, t.ex. någon av dem som mer än andra försökt förmå mig att självständigt uppleva och värdera arkitektur: Nils Ahrbom eller Erik Lundberg. Men jag kan inte rubbas i min tillförsikt till den arbetsmetod som jag spårar hos mina favoriter. Mitt exempel får därför mera tyngd som metod än som resultat. – Det är problemlösningen som är skön.
Problemet var detta. Gustavsberg har ett utsatt läge. Stockholms rika arbetsmarknad lockar, nu som då, på trettiotalet. För den industri, som KF då nyligen övertagit och som nu skulle expanderas till en prisbildande marknadskomponent, gällde det att skapa reella värden som arbetskraften kunde väga mot storstadens dragningskraft. Ett sådant värde var den interna demokratin, försöket att göra varje arbetsinsats intressant, viktig, skapande. Ett annat var bostadsförsörjningen och dess kollektiva service. Att i en tid, då ett rum och kök i en hyreskasern ännu var en dyr familjebostad, kunna erbjuda industriarbetarna egnahem om 2 rum och kök blev uppgiften som KF :s arkitektkontor skulle lösa.
Ett villkor var ett ekonomiskt markutnyttjande. Råmarken var väl inte så dyr, men gator och ledningar måste utnyttjas hårt. Husen måste ligga tätt. En genomgång av den gängse småhusproduktionens typer, som arkitektkontoret gjorde, visade inga varianter lämpade för ett samhälleligt byggnadssätt. Radhuset, som Stockholmsutställningen propagerat för och som KF just provat på Kvarnholmen, mötte ännu psykologiskt motstånd. Vinkelhuset, som skyddade sitt eget uterum, krävde föga utrymme. Kunde det också bli en bra bostad? Och en acceptabel gestalt?
Ett annat villkor var att utnyttja en ny produktionsteknik på ett för stunden maximalt sätt. Det var inte detsamma som att låtsas industriell form – det var att acceptera förenklat hantverk. Det var också att inse den nya frihetsgrad i planlösningen som centralvärmen gav – något som inte heller hade hunnit sätta spår i den gängse småhusproduktionen.
Så sållades vinkelbodarna i Höjdhagen fram, mellan vilja och kunna. Planlösningen fick utgå från att även 2 rum och kök är en otillräcklig familjebostad. Kökets matplats skiljs ut för att också kunna tjäna som sovalkov. Tillbyggnadsmöjligheter redovisas redan i grundplanen; och tomtutrymme reserveras. Köks- och sanitetsutrustning ligger över trettitalsstandard. Intervjuundersökningar som gjordes i Gustavsbergs bostäder i femtitalets början visade ändå hur urvuxna husen hunnit bli. Familjebostaden är idag ett betydligt större och mer sammansatt maskineri. Men vinkelbodarna tillhör de första realiserade försöken att behandla bostaden som ett redskap för familjelivets funktioner, även där de ekonomiska ramarna var trånga.
Storheten i Olof Thunströms Höjdhagen ligger för mig i den restlösa konsekvensen från detalj till helhet. Stadsplan och takfotsdetalj har ett direkt och påtagligt samband, är liksom alla andra enskildheter vägda på den guldvåg som heter resursernas optimala utnyttjande. Under detta starka tryck har arkitekten skakat av sig varje band av historisk eller modernistisk ”stil” och skapat ett av de få självklara tilläggen till den svenska bruksarkitekturens tradition.

Slide 1
Slide 2
Slide 3


Bildtext bild 2,3,4
Bottenplan, takfotsdetaljer och situationsplan till Olof Thunströms vinkelbodar i Höjdhagen, byggda av KF i början av 30-talet.

Bildtext bild 4
l planen redovisas en för tiden framsynt familjebostad om två rum och kök där matplatsen kan användas som sovalkov. En eventuell tillbyggnad med två rum redovisas också. Uteplatsen i vinkeln blir ett allrum under den vackra årstiden.

Dags för spaljéer!

Hur svårt kan det va att bygga en spaljé? Inte alls egentligen, det svåra är att bestämma sig för hur den ska se ut… Vi har faktiskt gått många varv i både Höjdhagen och andra äldre delar av Gustavsberg på jakt efter det perfekta, glesa staketet för klättrande växter…Jakten slutade lyckligtvis bara ett par hus bort längs vägen, hos en grannfamilj med väldigt fina spaljéer. Vi tyckte att det verkade onödigt att krångla till det utan knackade på och frågade om vi fick göra likadana? Eftersom alla hus i området fortfarande är rätt så ”likadana”, kändes det helt rätt att ta upp en god idé från grannen och spinna vidare på.

Det är en enkel, vertikalt betonad spaljé där allt virke, utom ev. fristående stolpar, är av samma dimension (22×45) men vända åt olika håll. Det vi gillar är just enkelheten, och riktningen, och att spaljén förhoppningsvis också kan minska intrycket av vår ganska massiva källarvägg lite grann. (Den ska för övrigt snart bli svart igen…)

Framför spaljén står än så länge ett tanigt litet äppelträd (min födelsedagspresent 2013…) som förhoppningsvis snart ska växa till sig lite och även gå med på att formas efter spaljén.

Kul med små projekt, som kan bli klara på bara några dagar! Jag känner att det snart är dags att bygga en spaljé till…

Slide 1
Slide 2
Slide 3
Slide 4
Slide 5
Slide 6
Slide 7
Slide 8
Slide 9
Slide 10

(Första bilden ovan är på förlagan, alla andra är på vår spaljé.)

Detaljer som gör skillnad – del 3

Vinkelbodarnas vindskivorna är små, egentligen bara en vitmålad bräda som är uppdragen och indragen under den pappklädda, minimalt överkragande takskivan. Vindskivan är monterad med en liten distans som skapar en markerad skugga, men inte mer. Inga klumpiga täckplåtar som förvanskar mötet mellan tak och fasad, nej faktiskt inga plåtar alls. Här får pappen göra jobbet. Elegant, materialbesparande och förvånansvärt lätt att utföra när man väl förstått hur det ska göras.

Här är den ursprungliga gaveldetaljen och övriga sidor av taket:

Slide 1
Slide 2
Slide 3

Nedan följer några exempel på standarddetaljer för utformning av vindskivor (där tak möter gavelvägg). Under årens lopp har de här detaljerna ersatt de ursprungliga på alldeles för många hus i området. Vissa förvirrade husägare har till och med byggt ut taken med flera decimeter överhäng i god svensk liten-röd-stuga-tradition. Men då blir det tyvärr inte mycket kvar av den skarpskurna funkispärlan man fått att förvalta åt framtiden… Idag finns bara ett fåtal hus med originaldetaljer kvar, de flesta har förvanskats med onödiga plåtar enligt modern byggstandard. Det kanske kan få passera på nytt hus, men inte på en Vinkelbod.

mindrebradetaljer1
mindrebradetaljer2

Tillbaka till ursprunget alltså, eller som i fallet med vårt hus, rädda det som räddas kan! Redan första veckan i nya huset satte vi igång att riva och lägga om vårt läckande tak. Då fick vi också bekanta oss med just den här detaljen. Det visade sig att trots att själva taket var omlagt, pålagt, lappat och lagat i omgångar så var vissa kanter fortfarande de ursprungliga från 1942. Med en garanterad livslängd på 30 år på dagens takpapp så är det ju inte undra på att delar av vårt tak i princip omvandlades till molekyler när det hanterades bryskt nu lite drygt 80 år senare. Takpapp är och förblir ett material med en begränsad livslängd och som därmed måste kontrolleras regelbundet och bytas när den tjänat ut.

Här nedan är fyra exempel på hur träbiten som pappen ”rullas” runt i ursprungsdetaljen har utförts med olika grad av precision och kärlek under olika perioder av vårt hus historia. Den plana, svartfläckade ytan som ligger uppåt är alltså den som ansluter till råsponten (dvs till höger i detaljerna överst på sidan).

image
Från vänster till höger:
1. Den ursprungliga snickeridetaljen från 1942
2. Lite enklare från tillbyggnaden på 60-talet
3. Ännu enklare från lagning efter det
4. Vår egen nytillverkade bit, gjord av Nacka Snickeri och sen mycket väl linoljad.
(Bakom ligger en bit papp som också klarat sig oförskämt bra i många decennier.)

En arbetsbeskrivning av hur man fixar den svenska arkitekturhistoriens snyggaste vindskiva är nu också på gång!

Läs mer om viktiga detaljer här och här!

Detaljer som gör skillnad – del 2

Här kommer den spännande fortsättningen på Detaljer som gör skillnad – del 1. Där berättade jag lite om den första ritningen vi hittade i Arkitekturmuséets ritningsarkiv. 

Den andra ritningen däremot är ett mer oväntat val, och det är också utifrån den som jag formulerar det här inlägget. Ritningen består av tekniska snitt genom tre olika situationer där yttervägg möter tak. Där den första ritningen beskriver huset som helhet är den andra däremot en riktig djupdykning in i hur man faktiskt ska sätta ihop de olika träbitarna vid ett par olika situationer.

Detalj_Höjdhagen_skala_1-1

Den här fokuseringen på mötet mellan tak och vägg gjorde mig först förvånad. Varför finns just den ritningen sparad i arkivet? Men det var innan jag bekantat mig mer med vårt hus och de andra husen i området. Det visade sig snart att vårt hus, älskat men vanskött under många år, var ett av få som också hade kvar de ursprungliga takdetaljerna vi ser på ritningen.

Vad är det som är så speciellt med det då? Egentligen är det inte så komplicerat utan en enkel och praktisk, ja rentav hantverkarvänlig, lösning som Thunström och hans kollegor valde till husen i Höjdhagen, nån gång i mitten av trettiotalet.

Här är några bilder som visar på skillnaden i uttryck mellan de hus som har kvar den ursprungliga lösningen och de som förvanskats med olika täckplåtar i mötet mellan tak och vägg.

IMG_5122IMG_5121IMG_5122IMG_5120
IMG_2476
IMG_5123

Den ursprungliga lösningen (bilderna till vänster) tycker jag är ett mycket elegant möte. Taket upplevs som en enkel pappklädd skiva som sticker ut och ned en lite bit över vindskivornas vita (nåja…) trä. Takskivan rår bara en fem centimeter över vindskivorna som i sin tur är satta så nära fasadlivet som det bara går. Resultatet är en liten takdetalj med ett nästan minimalt taksprång. Tack vare det blygsamma taksprånget framstår husen mer som skarpskurna geometriska former än som vanliga röda stugor.

Om det är funktionellt med så små taksprång eller inte kan diskuteras, men att taken inte sticker ut mer än en dryg decimeter från väggarna bidrar onekligen till husens ovanliga karaktär. Faktiskt så mycket att det är den enda ritningen förutom planen som finns arkiverad (vad vi vet).

Vindskivorna är nästan minimalt små, uppdragna och indragna in under den utskjutande takskivan. I och med att man använder papp istället för lösningar med täckande plåtar sparade man in både på materialkostnad och en eventuell plåtslagare. Argument som är giltiga än idag. Det är varken svårare eller dyrare att behålla eller återskapa den rätta takdetaljen – tvärtom gick det väldigt lätt när vi la om taket och renoverade takfötterna 2012! Det handlar bara om att veta hur och varför man ska göra det. Varför har jag just berättat om – och hur kommer i nästa inlägg. Då ska jag även visa några före och efter-bilder på våra restaurerade takdetaljer!